Min underbara Zezar har dragit ut på äventyr... :( Han har dragit förut, men då stack han till min gamla lägenhet i staden. Mina gamla grannar ringde och berättade det, så fort han dök upp ungefär. Men nu?! Här?! Jag vet att katter kan dra på rövarstråt jättelångt. Vara borta i flera år och komma tillbaka. Men det skiter jag i faktiskt. Jag vill inte vara utan Zezar en enda dag egentligen.

Men jag vet ju också att han är katt och älskar att vara ute och jaga möss och sorkar och gud vet vad. Men det enda jag känner är att "tänk om han aldrig mer kommer tillbaka? Tänk om han är påkörd av nån idiot som inte brytt sig om att stanna. För det är ju bara en katt. Tänk om jag aldrig mer får "snacka" med honom och få lite av hans kärlek? Tänk om...tänk om...tän om..." Jag vet jag är så fånig med Zezar, men han var min bästa vän i många år. Har ju ändå känt honom i 4 år nu...Det var ju bara han & jag innan jag träffade min kärlek.

Alla som träffar honom säger samma sak: Zezar är verkligen en speciell katt. Exakt så har många uttryckt sig. Och det stämmer ju utan tvekan. Det är svårt att förklara, för man måste träffa honom öga mot öga. Hela han är en stark personlighet, med utmärkande drag  (beroende på humör) av fisförnäm, smart, irriterad, orolig, kärleksfull, humor m.m

Alla våra djur tycker jag visar sina olika personligheter. Det är det som är så häftigt med djur. Och man märker det så tydligt när man lever mitt ibland dem, dag efter dag.

Det är ju inte många nätter katterna och Iza (vår underbara vovve, schäfer+groendaal, drygt 4 år) inte sover i sängen med oss. Iza ligger alltid där , iallafall tills man somnar. Ozzy ligger hela nätterna och spinner högt och ljudligt av välbelåtenhet. Zezar vill ligga mjukt, varmt och bekvämt. Men är han tillräckligt trött så kan man böka runt rätt bra utan att han flyttar på sig.

Han är rätt van vid mig iofs, innan kärleken kom in i vårt liv så sov Zezar alltid bredvid mig. Jag somnade alltid med ena armen kramandes om honom. Var jag sjuk eller ledsen, gick han inte ut utan låg vid min sida hela tiden. Han "hälsade" alltid när han kom in efter sina äventyr och det var som att han berättade vad han hade gjort ute, med konstiga läten. Om jag hade vart borta längre än någon dag eller två "skällde" han på mig när jag kom hem, med de där konstiga mjauandet. Han gosade och "pussades" mer än gärna när man inte hade synts på ett tag.

Ja, jag älskar verkligen denna röda, vackra katt som bär sitt kejserliga namn med stolthet! =)

Hoppas verkligen att han kommer hem, snart... Ber till alla gudar och gudinnor att föra honom säkert hem.

Peace!