Missfallet hade skett runt gravidv. 6, det upptäcktes då vi var på vårt första UL, v.18 Fostret hade inte stötts ut av sig självt, så jag fick ta tabletter som skulle göra det. Men livmodern ville inte dra ihop sig och jag hade mycket blod kvar efter första omgången, så jag fick välja mellan skrapning eller tabletter en gång till. Jag valde tabletter. Jag blödde kraftigt i 3 veckor, vill inte gå igenom det igen...Trots detta kände vi att vi hade fått en smak av barn, så vi har bestämt oss för att inte skydda oss, så händer det som vill hända...Jag längtar! =)

Många kan nog tycka att vi ska verkligen få det stabilt i livet först. Men vi är på så god väg! Kärleken jobbar igen, jag ska börja plugga i augusti . En KY-utbildning inom Kulturturism, det känns helt fantastiskt och jag kan knappt vänta till skolan börjar! Vi har de senaste 3-4 månaderna varit inneboende hos min Far, då vi flyttat från en större stad flera mil bort och Kärleken fick börja på sitt nya arbete tidigare än planerat. Att vi valde just Kinnekulle att starta vårt nya liv på beror mycket på läget och naturen! Det är så andlöst vackert här och jag njuter varje dag jag stiger upp! Jag äter ju antidepp medicin, men att bo så här och få känna lugnet tätt inpå är som balsam för min själ...

Så vi har tittat på många hus och ihärdigt letat efter boende runt omkring här i trakten. Men det har sett mörkt ut på den fronten, och jag började ställa mig in på att få bo med min Far en längre tid. Men så i helgen ringde jag flera gånger på en annons om en villa på Kinekulle som skulle hyras ut. Men jag kom bara fram till en fax...Som tur är har min Far sitt kontor hemma, så jag krafsade ner några rader om mig och Kärleken och faxade iväg det.

Vi åkte därefter och hälsade på min svåger med tjej som nyligen fått en liten dotter. Vi sov över natt hos familjen och åkte hem senare nästa dag. Precis innan vi skulle åka, ringer min mobil. Det är om huset! De hade vart på semester och hittat mitt fax nu...De bad mig återkomma för visning på måndag morgon. Spännande!

Jag satte klockan på 8.30 och såg fram emot att se vad det var för ställe. Innan ens klockan hunnit ringa på morgonen ringer telefonen. Det är Gunnar, som ska visa huset. "Är ´i inte öppe än?"

Huset kändes som hemma direkt när vi steg in. Det behövs verkligen tapetseras om, men det är ju lätt ordnat! Det är högt i tak, det är på ca 200kvm, mellan 5-8 rum beroende på hur man räknar... En stor trädgård, med ängar och skog omkring. Vi har en utsikt ut över kullen och ner i dalen. Det finns garage, vedbod och stall. Kallhyra. 3800:-...

Vi ringde bara nån timma efter visningen och deklarerade vårt intresse! Ett möte med hyresvärdarna bestämdes  nästa dag kl.10.00 Det var igår alltså...

Vi träffade den ena värden, och berättade lite om oss själva. Lade fram förslag om överenskommelse angående renovering. Tackade för oss och fick snällt vänta på svar. Som kom senare på eftermiddagen. Positivt och ett "jajemän, di här går vägen si ri". Hjärtat dunkar och ett pirr sprider sig i kroppen. Vi har ett hus!

Idag kl. 15.00 ska vi skriva kontrakt och få nycklarna!!! Händer det så händer det snabbt! Vi har även insett att min kärleks turnummer är 13.

* han fick äntligen sin sjukpenning efter 7 månader utan inkomst, den 13.

* de ringde om huset den 13.

* han fyller 31 i år...vänd på det och det blir....13.

* hans dotter fyllde 13 i våras.

Han säger att fredagen den 13nde alltid varit hans turdag. så eftersom han fyller 31 i år så är det hans tur år som börjar nu!...enligt mitt flummiga tänkande då. Flera år av helvete, ska nu vara slut och vi kanske börjar få lite medvind istället. Det behöver vi!!

Nu är det inte många timmar kvar tills vi har nycklarna i handen...Jag tackar alla Gudar och Gudinnor för att jag äntligen blivit hörd!

Väl mött snart igen!

Kram

Ja, då sitter man här med förväntan i blicken och pirret i magen...Imorgon klockan 15.00 skriver vi på hyreskontraktet på ett helt underbart hus som ligger mitt på Kinnekulle. Med en fantastisk utsikt och ett läge som man bara egentligen bara kan drömma om...men nu är det sant!! Kärleken vågar knappt tro på det förrän vi har skrivit kontraktet och har nycklarna i handen. Det handlar inte om att det är så sällan ett par i 30års åldern som skriver på ett hyreskontrakt...men för oss är det som att det måste skett någon rejäl kosmisk krasch någonstans.

För att få dig att verkligen förstå vad vi har i bagaget, måste jag ta dig med på en resa bakåt i tiden. Även om Kärleken har en del intressanta  historier att förtälja, så är det Jag som ligger i fokus för denna blogg. Det mest själviska jag gjort tror jag.. ;)

...

Jag föddes i Torsby en juni-natt i det sista året av det glada sjuttio-talet. Mina föräldrar var djupt troende Jehovas Vittnen och jag var den tredje i barnaskaran. Min Storasyster föddes- 72 och Storebror - 75. Livet kantades av teokratiska möten och bibelstudier, teokratiska sammankomster och ännu mer bibelstudier.  Vi bodde mesta dels av mina småbarns-år i Sunne och Karlstad. Mina föräldrar skilde sig när jag var runt 5-6 år. Jag har inga direkta minnen av livet då vi levde tillsammans allihop. Mamma gifte om sig något år efter med en bonde från Vara-slätten, såklart var han ett Jehovas Vittne också.

Min uppväxt var relativt bra, men ack så skyddad. Jag blev mobbad i lågstadiet, inte med fysiskt våld utan med utfrysningar av "kompisarna" och mycket, mycket skitsnack... Vi flyttade sen några kilometer till min styvpappas föräldragård som vi tog över. Det gjorde att jag fick byta skola och fick chans att få nya vänner, vilket jag också fick. Jag har lidit av olika grader av depression sen barnsben. Varför får vi nog aldrig svar på. Det sitter i hjärnan.

Min älskade Far som jag har en nära relation till, har varit vän med flaskan i många år nu och det har börjat ta på honom. Min kära Mor som jag har en komplicerad men kärleksfull relation till, har separerat från sin tredje man och kommer snart att bo helt själv på nästan 40 år när Lillsyrran flyttar ut 1/9.

Lillsyrran kom till världen -88, med Bonden som pappa. Hon åkte för övrigt ut på tågluff med sin bästa killkompis igår, dom ska ner och runt i Europa i 3 veckor. Lite avundsjuk är jag...

När jag var 14 år bestämde jag mig för att ta steget och bli ett "vittne" på riktigt i den bemärkelsen att jag döpte mig på ett sk kretsmöte i Ulricehamn. Tyvärr mest för att det var tid för det och förväntades lite av en. Jag har alltid burit en Tro, starkt inom mig. Men jag har nog aldrig varit riktigt övertygad om att just Jehovas Vittnens organisation är den sanna... Runt den här tiden började också mitt dubbel-liv att ta form. Hemma med familjen och på mötena med andra vittnen, var jag en ordentlig och troende syster i församlingen. Men i skolan och med kompisarna därifrån, var jag...Jag! Jag gav mig själv frihet att utforska vem jag var utanför församlingen och familjens kritiska ögon. Min far visste dock för det mesta vad jag höll på med och vem jag var...Men han har aldrig förmanat mig, dömt mig eller sagt att jag gör fel. Han har alltid sagt åt mig att vara försiktig, men jag har alltid känt hans stöd i allt jag gjort. Vilket har resulterat i vårt nära förhållande idag.

Min Mor har en förmåga att vara oerhört kritisk mot vad jag än har tagit mig för genom åren. Men hon har alltid gett mig vad jag behöver och har fostrat mig till den jag är idag. Även om hon kanske inte ville att det var här jag skulle hamna...Att berätta om vår relation skulle ta mycket tid och rent ut så har jag inte energin att kartlägga hela vår historia idag...Hon har liksom jag lite problem med psykisk ohälsa, kan man säga. Hon har haft 2 psykoser, när jag var 16 och 19 år. Hon kan än idag inte själv säga att hon var sjuk, konstigt det där. Men jag kommer mer än väl ihåg när jag såg in i min trygga mammas ögon och såg in i ögonen på en galen människa. Det glömmer jag aldrig.

När jag var 16 år blev jag tillsammans med en kille som var 3 år äldre än jag. Han kom från samma bakgrund och var naturligtvis med i församlingen. Vi gifte oss när jag gick sista året på gymnasitet. Jag talade med min blivande man om att vi skulle strunta i att gifta oss och bara flytta ihop. Men att göra det strider mot bibelns principer. Man får inte leva tillsammans eller ha sex före äktenskapet. Vi levde inte helt efter religionens principer och vi hade sex i hemlighet, men han vågade inte ta steget och bli utesluten från församlingen så utan att jag egentligen fattade vad som hände så var jag gift. Det är svårt att förklara för utomstående hur man kan göra så här mot sin vilja. Det är ett helt annat liv. Efter bröllopet gick jag ner mig i tröstätandet och festade mycket.  Jag var olycklig och inte alls kär i min man.Vägde tills lut närmare 90kg. Drygt ett år efter vi gift oss var jag otrogen. Jag hade efter gymnastiet blivit en deltagare i en slags teater grupp. Där fanns en kille som jag blev hejdlöst förälskad i. Dagen efter min otrohet packade jag mina väskor och flyttade till en väninna. Jag ansökte om skilsmässa, men han skrev på papperna först efter ett år. Han blev helt förkrossad då jag var hans livs kärlek...

Samtidigt som jag skilde mig, tog jag avstånd från församlingen. Jag blev utesluten. Det är 9 år sedan.

Det innebär i praktiken att du inte har någon som helst kontakt med någon i organisationen. Inte heller med din familj och släkt. Forna "vänner" slutar hälsa på dig på gatan. Släktingar ringer och säger farväl. Det är ett stort steg att ta och man har många bitar att pussla ihop efteråt. Ensam.

I den här vevan skar det sig rejält mellan mig och min Mor. Jag gjorde henne enormt besviken när allt uppdagades med mitt dubbel-liv och vem jag egentligen är. Men hon har inte tagit avstånd från mig, som många andra föräldrar som är Jehovas Vittnen tragiskt nog gör.

Men när det drygt ett år senare tog slut mellan mig och killen jag var otrogen med, rasade hela min värld. Jag hade på något sätt lagt hela mig själv och mitt liv i hans händer. Jag hade inte vetat riktigt vad jag skulle göra om jag inte var ett Vittne, så min identitet blev i att vara hans flickvän, hans dotters bonusmamma etc. När det då togs ifrån mig, försvann marken under mina fötter. Jag bröt ihop. Jag fick ett sammanbrott. Jag kollapsade. Jag gick in i väggen. Mental kollaps har många namn.Det spelar ingen roll vad man kallar det, fruktansvärt mörkt var det där iallafall. Jag tappade livsgnistan och jag planerade hur jag skulle ta livet av mig. Vid min sida hade jag vid denna tid min bästa vän, Lola. Jag träffade henne när jag gick ettan i gymnasiet. En av de få från ungdomen som alltid varit min vän för att jag är jag. Vi flyttade till en större stad flera mil bort och startade ett nytt liv. Hon hjälpte mig komma ur den mörkaste perioden i mitt liv. Tack vare henne så lever jag idag.

Men jag var en rastlös själ, så efter att det tagit slut med en kille flyttade jag till en ännu större stad  och lärde känna ännu fler människor. Blev kär och dumpad ett antal gånger. Festade, spelade teater, jobbade,festade lite till...Mycket alkohol konsumerade jag under några år, men jag var inte ensam om det. Då och ännu mer idag, så dricker unga en hejdlöst massa sprit. Under varje vinter halvår, råkar jag ut för nedstämdhet i olika grader. Jag har inte kunnat arbeta ett helt år utan att vara sjukskriven för depression någon tid under året. Börjar bli rätt frustrerande, eftersom jag genomgått mycket terapi, och genom det fått mycket god självinsikt...Ändå glider jag neråt till mörkret ibland...

Jag har under många år arbetat som personlig assistent, och för två år sedan träffade jag min Kärlek på arbetslplatsen. Tre dagar efter att vi blev tillsammans blev hans dotter allvarligt sjuk och de trodde hon skulle dö. Han bröt ihop totalt och det tog honom nästan två år att återvända till det normala livet. Dottern överlevde den gången och även 7 gånger till. Vi flyttade ihop efter två månader, hans morfar dog, han förlorade sitt arbete, fick ingen sjukpenning på 7 månader, han fick ingen vård för sin depression, skulderna växte, jag bröt samman i vintras, vi kunde inte träffa Kärlekens 2 barn under flera månader då vi inte hade pengar till mat. Vi levde på havergrynsgröt under nästan 4 månader...Jag blev gravid mitt i allt, vi bestämde oss för att behålla det. Men fick missfall....suck....

 Om du fortfarande är kvar, så antar jag att du gillar det du läser...?! Så roligt! Men längre än så här kommer vi inte idag. Väl mött snart igen!

Många kramar.